Inside information

Jag jobbar ständigt på att fokusera på mig själv och inte känna ansvar för alla andra.. jag känner alltid ett tvång inom mig att hjälpa när andra inte är nöjda, även när jag egentligen inte är inblandad.. Jag har alltid varit sån å förr fick det konsekvensen att jag var allas psykolog men fick bära alla mina egna tyngder själv, gömda djupt inom mig.. Vilket fick mig själv att må fruktansvärt dåligt!

Till sist... efter att ha gråtit mig till sömns varje kväll i ett år.. Utan att en enda person hade märkt nåt...så brakade jag samman... Kände mig ensammast i världen trots jag hade så oerhört många vänner och pojkvän.. Det va det bästa som hade kunnat hända..

Det va min pappa som fångade mig när jag föll, plockade upp spillrorna av mig och byggde upp mig igen! Jag är honom evigt tacksam och det förde oss närmre varann än nånsin! Han var den enda som såg igenom mig.. bättre än vad jag kunde se själv.. Även om han är lite knasig ibland så är han min hjälte!

Sen den dagen har jag jobbat hårt med att fokusera på och ta hand om mig själv först och främst. Rensat ut "vänner" som bara tar... Sa upp mig från en tjänst/avdelning som inte fick mig att må bra och hittat helt rätt jobb, där jag trivs så oerhört bra! aldrig ångest inför nästa arbetsvecka :) Bröt upp med dåvarande pojkvännen.. Sen träffade jag min livs kärlek som var den sista pusselbiten... Plötsligt förstod jag för första gången uttrycket "du gör mig hel".. Inget har någonsin känts mer rätt! Och idag, snart 5,5 år senare känner jag lika starkt, om inte mer :)

Jag har fortfarande mycket att jobba med.. Jag kan verka väldigt duktig på att säga ifrån eller inte ställa upp på något jag tycker känns fel.. men samtidigt så gör det alltid ont inom mig när jag gör det och jag avskyr den jobbiga känslan jag får.... Även om jag är bombsäker på att jag gör rätt.. Det dåliga samvetet av att göra någon besviken... Varje gång det sker så måste jag förklara för mig själv att jag kan inte gå med på vad som helst.. Inte sälja mig för samvetets skull.. En svår balansgång.. Välj mellan att må dåligt för att du känner dig utnyttjad eller att må dåligt för att du sätter ner foten lixom... Men i slutändan mår jag bäst av att stå på mig för det jag tycker är rätt!

Oj som jag yrar på! Ingen aning vart detta inlägget är på väg.. Det var inte planerat, det bara blev så idag ;)

Till er vänner som läser detta! Analysera nu inte en massa, och känn inte att ni behöver ta upp detta när vi ses! Jag vet vilka mina vänner är, vem som finns där för mig och jag har inget behov att prata om detta. Jag säger till när jag behöver prata nuförtiden ;) Ville bara dela med mig lite av mitt inre..

Och vill även få er som läser att tänka efter hur ni själva mår! Ta inte på er att ni måste ta hand om alla andra, ta hand om er själva först och främst!! Rensa ut personer/saker/jobb som inte ger er något positivt!

Man lever bara en gång!